Det du och jag hade var så fint. Allt vi gjorde tillsammans var så speciellt. Jag kunde åka till dig precis när jag ville, du sa aldrig till mig att åka tillbaka. Jag kunde säga precis vad jag ville till dig. Du tryckte aldrig ner mig, du sa aldrig till mig vad jag skulle göra, du sa aldrig något elakt eller kränkande. Du brydde dig inte om jag var ledsen eller glad. Du bad mig inte att rycka upp mig, skratta och le fast jag var ledsen. Du bara fanns där, du lyssnade även fast du inte hade något val. Du lämnade mig aldrig ensam, du kunde inte sticka. Du var min bästa vän, du var den som alltid fanns där, den som aldrig sa åt mig. Du gjorde egentligen ingenting, men samtidigt så gjorde du allt. Du var mitt allt, du var min värld. Sen sabbade jag det, jag sårade dig samtidigt som jag sårade mig själv. Du kommer alltid ha en speciell plats, du kommer alltid betyda så jävla mycket. Hur mycket jag än ångrar det valet jag gjorde så kan jag inget göra åt det nu. Hur mycket jag än vill ha dig tillbaka så går det inte.. FÖRLÅT.