Är ni/har ni varit sådär extremt kär i någon så att ni, så fort ni är ensamma, tänker på den personen?

Iallafall, jag är det. När jag ligger ensam i min säng och ska släcka för att sova så brukar jag få tårar i ögonen. (Låter dum nu, men aja..) Jag är så beroende utav min pojkväns närvaro att jag automatiskt "stänger av mig själv" när jag är ensam och han inte är i min närhet. Nu säger jag inte att det alltid är så, för det är bara så när jag är ensam.

Usch och fy, jag hatar att vara ensam. Ibland är det riktigt skönt att få vara ensam och få lite egen-tid och få rensa tankarna osv, men jag klarar inte av att vara ensam i mer än några timmar. Jag får seriöst panik. Dock så gillar jag mitt "panik-tillstånd", så om jag mår dåligt och är ensam, då tycker jag så pass synd om mig själv att jag verkligen låser in mig själv och låter panikångesten ta över hela min kropp och mitt förstånd.

Nu är det inte så pass "allvarligt", ni får inte tro att jag mår psykiskt dåligt, ligger och gråter och tycker synd om mig själv, för så är inte fallet!

Usch, jag bara babblar på alldeles för mycket egentligen.. Jag ska ju få träffa min älskling imorgon igen. Wiiie! Min pojkvän är som mat, det spelar ingen roll hur mycket du än äter, du blir alltid hungrig senare iallafall. Bra jämförelse va? haha.. Nu ska jag iallafall sova, skola imorgon! Puss och godnatt!