kärlek

Jag hatar kärlek.
Jag har en sån äcklig känsla.
Och ja, det är en "jävla" äcklig känsla.
Jag har blicit sårad och jag har själv sårat så mycket.
Så jag orkar inte med kärlek mer.
Man tänker, men jag ska aldrig bli kär, jag ska aldrig falla dit.
Samtidigt som så bara längtar man efter närhet.
Men sen plötsligt, så blir man kär, man kan inte hjälpa det, det bara kommer.
Och så vänds allting upp och ner. För mig gör de det iallafall.
Jag hatar att jag inte kan kontrollera mina känslor i det läget.
Jag hatar att jag aldrig blir glad av kärlek.
Nej, för jag är så jävla konstig.
Jag blir aldrig glad. Jag blir bara ledsen, gråtfärdig.
Jag klarar knappt av en vanlig vardag i det läget.
Den äckliga känslan jag känner tar över min kropp.
Den tar över mina tankar. Den tar all kraft jag har.
Den kraft jag egentligen ska lägga på viktiga saker.
Som att äta, sköta skolan och må bra. Kärleken tar all kraft jag har.

Jag är livrädd för kärlek.
Varje gång skjuter jag allt bakom mig och blundar. Låtsas som att det som händer inte finns.
De känslorna jag känner bara är en bluff.
Men det funkar inte så. Inte i längden iallafall.
Jag vet.

Men vad ska man göra då?
Jag vill inte vara kär.
Vill inte ha något med ordet kärlek att göra.
Ingenting.
Jag hatar det.
Jag får ångest.
Jag klarar inte av det.
Innan gjorde jag det inte iallafall.
Jag orkar inte.
Jag har inte tid med detta.
Har så mycket annat att tänka på.
Jag vill inte.
Men egentligen vet jag knappt vad jag vill eller orkar.
Jag är livrädd för verkligheten.
Jag ska ju också gifta mig och skaffa familj.
Men jag vill inte det. Jag vill leva ensam.
Bara ha mig själv att tänka på.
Samtidigt som jag vill ha någon som älskar mig för den jag är.

Fan.
Jag hatar detta.
Hatar kärlek.
Hatar känslan.
Hatar ångesten.
Hatar paniken.
Hatar allt.
Hatar, hatar, hatar det.
Verkligen hatar det.
Hatar.
Det.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback