Om livet hade gått för långt.
Gropen var grävd och man kunde inte komma upp utan en knuff.
Sen plötsligt kommer det någon, eller flera.
Dom ger bort en pall att stå på,
så att man blir lite längre och lättare kan ta sig upp.
När man lyckats ställa sig på pallen,
tatt ett djupt andetag och tänkt igenom saker.
Bestämt sig för att offra sitt liv för att klättra upp.
När man har lyckats med det.
Då är man jätte stark i sig själv.
Ingen är bättre än sig själv i det stället.
I sina egna tankar iallafall.
Under tiden man håller på att klättra för sitt liv,
då märker man inte problemen man har.
Man klättrar förbi dom och tar itu med dom.
Sen plötsligt när man har klättrat klart.
Då märker man att de problemen man klättrade förbi,
inte var så stora egentligen.
Det största problemet kommer sen,
när man har klättrat klart.
Då har man inga väggar som håller en instängd.
Ingen pall att stå på.
Ingen som ger bort en karta om vilken väg man ska gå heller.
Man får helt enkelt ta sig fram själv.