Ett utav mitt livs största misstag, var att jag började röka. Eller det är nog faktiskt mitt livs största misstag. Jag är så beskviken på mig själv när jag tänker på att jag verkligen var så dum i huvudet att jag började röka. Det är så fruktansvärt jobbigt att veta om att man är beroende utav något som är så dåligt för ens kropp och för ens hälsa.

Att veta om att man "måste" göra något för att man ska må bra, för om jag inte tar en cigg så mår jag seriöst skitdåligt, mitt hjärta slår i hundra och jag kallsvettas, blir irriterad och känner mig riktigt sjuk. Det är en sån äcklig känsla.. Samtidigt som jag vet att om jag nu tar den där ciggen så gör jag så att jag lever kortare, min hy åldras, och att man riskerar att få cancer osv.

Dock är det inte försent att sluta, man kan alltid sluta med något som man har påbörjat. Men det är så jävla svårt och riktigt jobbigt. Hjärtat säger NEJ medans hjärnan säger JA. Dubbelmoral till tusen.

Jag blir riktigt ledsen när jag ser unga tjejer/killar som röker, och inte är beroende. Varför? Måste alla vara så dumma och riskera så mycket för att "vara en i mängden"..? Jag var inte smartare själv, men varför ska alla göra samma misstag som andra redan har gjort? Varför kan man inte bara säga nej och tänka på sig själv?

Jag ser fan upp till folk som inte röker, de är mina förebilder. Jag ser upp till folk som vågar säga nej, som fullständigt skiter i om "alla andra" röker. Jag önskar så innerligt att jag själv gjorde så..

Du som inte röker, eller du som inte är beroende. Skit i det, skit i vad folk säger, vad folk tycker. Stå på dig och var min förebild..!