Har ni varit riktigt "in love" whit somebody..? Alltså riktigt sådär att det pirrar i magen varje gång ni ser personen ni gillar och att ni blir glad varje gång ni är i den personens närhet osv..? Sen när man väl blir tillsammans med den personen så känns livet bara så underbart i typ en, två månader! Sen släpper den där förbannade förälskelsen och så finns det inga känslor kvar. Har ni vart med om det? Det har jag iallafall..

Jag har en sån förbannad otur när det gäller kärlek. Jag blir alltid förälskad i "fel" sorts killar. Och en del har jag jätte lätt att glömma. Liksom phoof så är dom ute ur mitt liv och jag tänker bara "hur i helvete kunde jag tycka om den..?" Och sen har jag vart med om de där som man liksom saknar.. "varför..?"

Jag har en otrolig förmåga att inte vara singel särskilt länge! Liksom tar det slut med någon pga att jag tröttnat (oftast är det faktiskt så.. hehe) så hittar jag någon annan som verkar intressant och så blir jag tillsammans med den och så fortsätter det så! Jag vet det låter fruktansvärt playigt men det är den jag är.. Jag har pratat med vuxna (kuratorn, socialen, BUP..) om detta och alla säger likadant, jag söker helt enkelt bekräftelse. Varför är det så?

Det längsta förhållandet jag har haft varade i 4 ½ månad, och det var med Daniel. Vi träffades och höll på i fyra månader innan vi blev tillsammans! Dock var den sista månaden av vårat förhållande hemsk och vi träffades inte alls. Jag ville göra slut de två sista månaderna men jag vågade inte. Och sedan tröttnade han helt enkelt på att jag "förändrades" så han dumpade mig. Jag var ledsen en dag, över att bli lämnad ensam. Inte över att jag förlorade honom.. Sen gick det över! Dagen efter att det tog slut träffade jag Robin, det var liksom spännande på något sett och sen blev vi tsm kort där efter. Det var förbannat bra i ungefär en månad sen började det hända saker som gjorde att vi slutade snacka. Vi var tillsammans i två ½ månad och den sista tiden (en och en halv månad) så snackade vi knappt. Något sms kunde skickas i veckan eller något telesamtal då och då. Tillslut bestämde vi tillsammans att det inte funkade.

Kort därefter träffade jag då Dennis, min nuvarande pojkvän. Vi blev också tillsammans förbannat snabbt. Men det känns ändå annorlunda med honom, han är inte som någon annan jag har träffat. Han får mig att må bra på ett annat sätt och jag liksom saknar hans närhet hela tiden! Vilket jag aldrig gjort innan.

Jag har bara vart riktigt kär en gång, det var i kalle. Han och jag började snacka sommarlovet 07 och sen träffades vi i slutet av sommarlovet och blev tillsammans. Dock funkade inte det av vissa anledningar, men jag älskade han fortfarande och vi höll kontakten. Vi blev tillsammans igen våren 08 och även det tog slut. Dock höll vi kontakten och blev tillsammans igen hösten 08. Det tog dock slut det med.. Men jag kan säga att han är den enda jag någonsin har älskat så förbannat mycket. Han kommer alltid vara "number one" eller "mitt livs kärlek..".

Visst jag tycker verkligen om Dennis och han är verkligen speciell och jag kommer inte släppa honom i första taget. Men det finns ingen och inget som slår det som jag och kalle hade. Och vad som än händer så kommer jag aldrig glömma honom.

usch för kärlek ibland.