skriver av mig..

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja.. men nu är det såhär att jag inte förstår någonting längre. Du förstår inte och jag förstår ännu mindre. När jag försökte snacka med dig så sa du att jag inte skulle störa, och när du vill snacka med mig så har du ingenting att säga. Jag minns inte vad som hände när vi ringde, jag lovar, jag svär. Jag ångrar allting men jag vet att jag varit en idiot. Jag vet att du aldrig kommer förlåta mig och jag kommer aldrig klara av att leva med att veta om det. Jag vill att allt ska bli som förut, då det var du och jag. Bara du och jag. Men så kommer det antagligen aldrig att bli, för jag har sabbat allting, som jag alltid brukar göra. Förlåt för att jag skriver här, men detta kommer att bli för långt för att skriva på sms och jag vågar inte ringa eftersom jag tror att du kommer klicka mig. Jag är en feg idiot, det är precis exakt vad jag är. Du har sagt så mycket till mig och många andra har sagt mycket om dig, jag vet inte vad jag ska tro längre, om dig, om oss, om allting. Fast jag vet att du nog är mer chockad än jag, och att du är mer förvirrad än jag. Jag vet inte vad jag ska lyssna på och vad jag ska skita i. Allting är helt fucked up just nu. Allting i mitt huvud snurrar och det enda jag tänker på är vad du gör just nu, jag vill bara ta upp min mobil och ringa och skrika till dig FÖRLÅT. Men jag vågar inte. Minns du innan, den 10mars. Allting var perfekt. Minns du rixfm? Minns du DH? Minns du att vi kunde skratta åt allt, gråta åt allt tillsammans. Jag kunde säga allting till dig och du kunde förstå, du förstod alltid. Ibland behövde jag inte ens förklara, du förstod ändå. Jag kunde smsa dig, ringa dig eller komma hem till dig och du förstod direkt om det var någonting som var fel, du kunde alltid göra mig glad igen också. Du behövde bara le och säga, allt kommer ordna sig. Och vet du? jag trodde dig alltid då. Om någon annan hade sagt så, så hade jag bara pekat finger och sagt att, det kommer det inte alls! För du var den enda jag trodde på när du sa så. Du var den jag alltid litade på, du var den som aldrig snackade skit eller som vände ryggen bort. Du var den som alltid fanns där och som alltid lyssnade. Men nu är allt borta och kommer aldrig igen, jag vet inte vad du vill längre, för innan när jag försökte skriva till dig så sa du bara att du inte ville snacka om det nu eftersom du var me kompisar. Jag vet inte vad jag ska göra? Vad vill du att jag ska göra? Jag har verkligen betett mig som ett as, jag borde egentligen låsas in och aldrig mer höra av mig till folk. Speciellt inte till dig, för du skulle klara dig så mycket bättre utan mig. Du har dina kompisar och jag har mina kompisar och det kanske är bäst så? Du vill inte umgås med dom jag umgås med och jag känner knappt dom du umgås med. Ditt intresse är att hänga på ställen där jag inte ens vill sätta min fot, och du vill aldrig följa med mig dit där jag brukar vara. Minns du på juneporten? Vad kommer hända nu när jag ska in till polisen, vi skulle ju snacka om det.. Vad vi skulle säga för att slippa rättegång, men det kommer fucka sig nu precis som allt annat. Jag ville aldrig att det skulle bli såhär, men du kanske tror det. Du kanske inte känner den riktiga thess som faktiskt kan vara snäll och elak samtidigt. Jag vill egentligen inte vara elak mot dig, men jag kan inte hjälpa det. Jag är för klen, jag lyssnar på vad andra säger. Det är egentligen helt fel men jag kan inte hjälpa det. Jag vet att folk kommer hata mig för att jag skriver detta men det skiter jag fullständigt i, för det enda jag vill just nu är att du ska vara här så att vi kan prata, att jag kan kolla dig i ögonen och säga sanningen. Sanningen om hur mycket du betyder för mig och hur mycket jag egentligen älskar dig. Du kommer alltid betyda fruktansvärt mycket för mig. Kommer du ihåg när jag var i italien och vi smsade hela tiden? Vet du hur förbannad jag blev på min räkning som översteg 700 för att vi smsade så mycket.. minns du vad vi sa då? Att så fort jag kommer hem så ska vi träffas och ha lika roligt som vi hade innan, men det blev inte så. Minns du "vi två föralltid, vad som än händer? Vad hände med det..? Varför, varför ska allt vara så orättvist, varför ska vissa vara snälla och underbara precis som du och vissa hemska och elaka som jag? Varför ska vissa personer äns födas och vissa dö? Om jag skulle kunna ändra nått i mitt liv just nu så skulle det vara allt jag sagt till dig, som vart elakt. Allt jag sagt är egentligen inte sant, det vet du innerst inne. Egentligen vill du inte inse att jag verkligen sagt så som jag gjort. Men jag kan inte förstå det själv, det jag sagt är fruktansvärda saker och jag kan inte göra någonting för att få det osagt. Men om du läser detta så ska du veta att det enda jag vill är att du ska veta att jag önskar av allt i hela jävla världen att du ska förstå att jag verkligen ångrar mig. Hur ska det bli i skolan nu då? Ska vi bara glo irriterat på varandra och viska elaka saker bakom ryggen? nej, för du är inte sån, det vet jag. Du skulle aldrig kunna säga något elakt om någon som du verkligen inte hatar. Men vad vet jag, du kanske hatar mig nu..?

jag vill bara säga förlåt..



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback